Tiden räcker inte riktigt till allt jag vill i veckorna. Som t.ex. att blogga. Men här kommer i alla fall ett gäng vardagsbilder från veckan som varit. En vecka som började utan energi och med förkylningar, men som nu avslutats med den bästa helgen på länge.

Jag håller fast vid att försöka knäppa ett par bilder varje dag. Vardagsbilderna blir oftast inomhusbilder, när mörkret lagt sig, vilket inte alltid känns inspirerande. Men det går ju som sagt åt rätt håll.

En bild som egentligen kunde ha varit från vilken dag som helst i veckan. Lego byggs upp, rivs ner, bara för att byggas upp igen. När man fått kläm på hur instruktioner fungerar vill man ju liksom inte göra annat än testa sina färdigheter.

Kreativt kaos eller bara kaos? Lite av varje. Och övertidsarbete.

"Vem kastar längst med pappersflygplan i köket"-tävling.

Dessa ständiga stilleben i köket.

Thank God it's Friday. Och hamburgare.

Kan det vara en gammal oreganokruka som finns där under isen? Allt som står invid vår bergsvägg har svepts in i is, och här ser stråna ut att ha växt igenom istäcket.

Vi njuter fortsatt av tulpaner här hemma. Detta är veckans röda bukett.

Äntligen! Nu har vi tagit tag i det som skulle ha gjorts för länge sedan. Myrorna ska äntligen få klättra på väggen i lillasysters rum.

Jag äger en hatt. Den är använd vid ett tillfälle. Och kostade runt tusenlappen i inköp. Ett helt onödigt inköp? Jo, förmodligen. Men ett köp man kanske får endast en, något sånär, logisk chans till att göra. Självfallet tog jag den.

Jag köpte hela kitet till denna tillställning, allt från topp till tå. En hatt, en klänning, ett par skor, en handväska, en sjal, och ett halsband. Allt för en eftermiddag, bara för att insupa en annan atmosfär.
Fina hattar. Champagne. Horse racing.

Varje år vintertid minns jag. Det är nu 9 år sedan. Men hatten får fortsatt bära ett helt gäng minnen från ett annat land.  På ett sätt ett annat liv i en annan värld, som inte kommer igen. En del av mig kommer alltid att längta tillbaka dit.

Ibland ser jag den - hattboxen - där den ligger upplagd på översta hyllan. Mest blir det i samband med att den ska dammas av. Snart är jag nog mogen för att överlåta denna till barnens utklädningskläder.

Melbourne Cup - The race that stops a nation - arrangeras första tisdagen i november varje år. En hästkapplöpning som inte går av för hackor. En helgdag med festligheter för hela Melbourne med omnejd.

Det är något trötta ögon som ser vardagen idag. Och det känns väldigt mycket vardag, trots att det är fredag. Jag ser fram emot en stillsam kväll i TV-soffan. Och hoppas på en god natts sömn som ger ny energi.

Klädvård är något jag borde ägna mig åt. Inte just idag kanske. Men varje dag blir jag påmind. Knapparna ligger lösa där i hallen efter att ha trillat av en efter en under hela vintern. Jag skulle ta tag i detta häromdagen, men hann bara sy i en av knapparna. Nu återstår fortfarande tre.

Vänster framparti på kappan är full av noppor efter nötande mot barnoverall. Jag kanske skulle investera i en Noppa Bort. Undrar om dom fungerar bra? Jag har aldrig testat någon.

Såhär festligt hade vi för en stund sedan. Kvällens middag blev ett lass med Hot Dogs.

Trevlig helg!

Ikväll var det dags igen. Spruta nummer 2. Barnen visste vad som komma skulle, och när det inte finns någon återvändo är det ledsamt. Man önskar man kunde byta plats, istället för att bara trösta och försöka prata gott om de ”små poliserna” som ska hjälpa till att skydda i kroppen. Men slutet gott och ett litet tröstande bidrag i form av varsin klubba blev det efteråt. Nu är det bara att vänta och se om det dyker upp några biverkningar.

Det har spelats en del Memory de senaste dagarna. Lillasyster har visat sig vara en riktig hejare på att hitta de olika Bamse-paren. Det är inte alltid storebror blir glad när han förlorar (”nästa gång är det min tur att få ta alla korten!”). Men jag tror att dom båda ändå tycker det är roligt. Vi får väl se om lillasyster ärver mammas spelvanor som barn, och börjar väcka storebror vid 6-snåret för ett parti kort.

Första etappen av den efterlängtade TV-bänken hann bli färdig redan före jul. Vi har saknat förvaring i vardagsrummet, och bara med detta första steg så har det blivit lite bättre. Vi valde till slut att bygga bänken själv. Trots letande hittade vi ingen färdig möbel som vi tyckte passade, och när vi ändå har en egenbyggd möbel i ett annat hörn kände vi att vi lika gärna kunde fortsätta i samma stil.

Jag har tagit med jobbtänket hem inför exekveringsfasen av bygget. TV-bänken behövde inte byggas helt färdig direkt, utan vi har delat upp det hela i etapper. I anatom 1 ingår basen, det minimala som behövs för att det ska kunna nyttjas som en TV-bänk. Som syns på bilderna innebär det själva grundkonstruktionen, färdigmålad och klar. I anatom 1 ingick även sidohyllorna för tidningar. Kanske inte något som egentligen borde ingå i en första anatom, men då dessa är hopbyggda med grundstommen så fick det bli så. Vad gäller test av anatom 1 så kan vi konstatera att TV-bänken känns lagom hög. Möjligen att den temporära sockeln ska få bli aningen högre. Lite tur får man också ha med sig. DVD-boxen fick med liten marginal plats i ett av hålen. Av någon outgrundlig anledning missade vi att mäta den och bygga efter de måtten, trots att den redan i planeringen skulle in där.

I anatom 2, som ännu inte är påbörjad, tänker vi oss hyllplan. På så sätt får vi in ännu mer prylar som idag inte har någon given plats. I den tredje och sista anatomen har vi planerat luckor, för att få till den stängda förvaringen som vi tänkt oss. Jag tror det blir bra. Men jag räknar med att bänken inte kommer stå helt färdig förrän framåt sommaren.

Buketterna avlöser varandra just nu. Detta är inte dagens nyinköpta vackra bukett, utan en bild från förra veckan. Det är tulpanens dag idag, men jag undrar just om det inte kommer att vara så varenda dag i januari. I alla fall hemma hos oss.

Trevlig helg!

En torsdagsbastu när man är lite frusen gör mycket för knopp & kropp. Vi har den här vintern slagit basturekord, jämfört med tidigare vintrar, och det känns verkligen som en lyx att kunna slå på bastun närhelst man känner för det. Fast barnen har ännu inte upptäckt tjusningen med bastubad, utan föredrar än så länge att bada i badkaret.

Variationen av vår vardagsmat är under all kritik. Vi är fast i barnmatsträsket och det är inte mycket middagsmenyn ändrar sig från vecka till vecka. Det positiva är att det bara kan bli bättre. Men det krävs trots allt en liten insats för att det ska ske en förändring. Nytt år och nya tankar, och då sitter vi där återigen och grubblar på hur vi ska lösa vårt matproblem. Vi siktar på just en liten insats. Vårt mål för i år blir att försöka få till en ny maträtt på menyn varje vecka. Kriterierna vi har är att maträtterna ska gå att laga på runt en halvtimme. Målet kommer nog bli ganska tufft att nå, och jag tror inte vi kommer lyckas precis varje vecka. Men om det så ens skulle bli varannan så är det ett fall framåt. Ett litet steg i rätt riktning för att bryta våra vanor.

Vad hände då med boken som skulle inspirera till förändring redan tidigare år? Ja, den köptes ju för mer än ett år sedan och det är bara att konstatera att den stått på hyllan sedan dess. Så lättlurad kan man vara. Jag trodde nog att den kunde ha gett oss en spark därbak, men icke sa nicke.

”Mat på en kvart med familjemetoden” – familjemetodens grundtanke är att visa att det går att laga nyttig mat snabbt och enkelt. Tankarna i boken, med att tillaga egna hel- och halvfabrikat för senare nyttjande i maträtter, är bra. Men merparten av recepten är inte så mycket för oss. Kanske om det bara hade varit vi vuxna, men jag skulle få svårt att sälja in ”Rostbiffsallad med ädelost” eller ”Medelhavssallad med sardiner” som middag till våra barn.

Men nytt år och nya tankar som sagt. Jag bläddrade åter i boken för en vecka sedan. Något måste det väl ändå finnas i den som kan falla oss i smaken. Och det fanns det ju - under rubriken ”Grytor på en kvart” hittade jag den gamla hederliga Kalopsen.

Sagt och gjort, vi följde principen i boken och kokade grytbitarna redan i söndags kväll. Enkelt (nåja, om man bortser från de par gånger det kokade över på halva spisen), bara koka i 1.5h och sen låta svalna och in i frysen.

Så igår var det premiär för tillagning av ”Kalops på en kvart”.  Medans potatisen kokade fixades grytan i ordning utan större problem, och avslutningsvis åkte de tinade köttbitarna i för uppvärmning. Summa summarum: Det funkade faktiskt! Se där – en ny maträtt att lägga till på vår magra matlista.

Hur blev omdömet från barnen? Nja, som alltid när något nytt introduceras så rynkade storebror på näsan. Lillasyster valde denna dag att avstå middag (läs: en sån där härlig kväll fylld med trots, som dock inte hade något med Kalopsen i sig att göra).

Idag har vi dansat ut julen. Det kändes helt rätt och att det var jul för bara ett par veckor sedan känns idag väldigt avlägset. Mot nya tider och ny inspiration!

Dagens vardagsbild var given. En glad och lycklig lillasyster i sin nya säng.

Stundtals är jag en så förbenad velpotta. För mycket valmöjligheter, och jag blir tokig. Med resultatet att jag inte kan välja. Sen vill jag gärna också ha hela bilden klar för mig innan jag sätter igång. Så att allt blir ”rätt”. Och så att jag inte ångrar eller ändrar mig på vägen. Det är som att jag väntar på något slags ”halleluja moment”, som ska sparka igång det hela.

Men det håller inte alltid att vänta tills bilden klarnat. Ibland får man bara bestämma sig för något, så att det överhuvudtaget ska bli gjort. Detta projekt skulle ha påbörjats för länge sedan, och jag har lite dåligt samvete för det. Ett barnrum känns inte särskilt inspirerande när det är alldeles vitt och kalt. Å andra sidan tillbringas inte jättemycket tid där inne, då rummet är på övervåningen, och mesta leken sker på nedervåningen. Av den anledningen har det blivit nedprioriterat, då andra saker varit viktigare. Det vita har jag också valt medvetet. Rummet vetter mot en bergvägg i norr, och är således ganska mörkt, så det behöver all ljus det kan få. På bilden känns rummet ljusare tack vare solen som reflekteras i det snötäckta berget.

Samtidigt är det förstås roligt med stor valmöjlighet. Att inreda ett barnrum är egentligen hur kul som helst när det finns så mycket fint och roligt att välja på. Och nu har tiden kommit till att något måste göras. Lillasyster har lovats en ny säng för länge sedan. Jag hade gärna valt en gammal charmig växasäng med snygg patina. Alternativt något övermålningsbart. Men den tiden har jag inte - till att varken leta efter det rätta objektet, eller att införa ytterligare ett målarprojekt till familjen projektlista. Så idag tog jag till slut ett sängbeslut. Jag har scannat Blocket, letat på de stora möbelvaruhusen, men inte hittat något där det sa klick. Men ett val fick göras ändå. Och det stora möbelvaruhuset är ganska oslagbart när det kommer till prisvärda barnmöbler. Så nu känns det skönt. Ett beslut är taget, ett inköp är gjort, och det är ett bra steg framåt. Nu hoppas jag, pö om pö, att kunna fortsätta detta projekt så att det blir ett barnrum av det hela till slut.

Och huvudsaken är förstås inte att jag ska bli nöjd. Utan den lilla, stora, tösen. För henne kvittar det vad mamma väljer, så länge hon väljer något.

Det var en lite spänd men mycket stolt lillasyster som gick och la sig ikväll i sin egna stora säng.

Stora kameran vill jag inte ha med till pulkabacken, men det går ju lika bra med kompaktvarianten. Den gamla Minoltan, som numera mest är i storebrors ägo, får dessutom plats i fickan. Och det är inte så dumt att ta fram den ibland. På den finns inga rattar att vrida på, utan här kan man verkligen tala om att bara "point and shoot".

Snö och snölek måste förevigas. Det händer sannerligen inte så ofta här, ett par gånger per år kanske, så nu när det finns snö i mängder försöker vi passa på. I morse blev det en tur till lilla pulkabacken, och till och med solen visade sig för första gången på länge.

I några dagar, kanske en vecka, har jag klagat över att det är lite kallt i huset. Konstigt att inte ens elementen på övervåningen är det minsta varma. Är det dom där kurvorna på värmepumpen igen. Det är inte helt lätt att hitta den optimala temperaturkurvan som ger behaglig golvvärme där nere och lagom elementvärme där uppe. Men igår efter en närmare titt inne i menyerna på värmepumpen insåg maken att den inte producerade särskilt varmt vatten trots att elpatronen indikerade drift. Lite sökning på värmepumpsforumet på nätet gav att orsaken förmodligen berodde på att överhettningsskyddet slagit. Så efter att fronten plockats ner, återställningsknappen tryckts in, så har vi nu åter värme i huset. Man hade ju kunnat tänka sig en liten varning på displayen. Eller möjligen en larmindikator av något slag. Men nej, inget. Kanske något att förbättra, IVT?

Jag hoppas en del på mitt fotograferande i år. En aspekt är att utvecklas, att bli lite bättre än vad jag är just idag. Att tänka efter lite innan jag knäpper. Och att tänka efter lite efter att jag knäppt. Jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga ännu, men jag hoppas energin och tiden räcker till något.

En annan sorts utmaning är att se det vardagliga. Att fånga en del av dagen på bild. Det behöver inte vara så avancerat. Återigen - done is better than perfect. Idag har jag lyckats med det. Bara knäppt en massa bilder. Men snart är det förstås dags att återgå till verkligheten. Och då kommer säkerligen fotograferandet att minska. Dagsljus är verkligen inspirerande. Det blir annat sen när man kommer hem från jobbet ungefär i tid med att solen går ner. Men det går ju i vilket fall åt rätt håll. Ljusmässigt alltså.

Nytt år innebär nya utmaningar, och det är flera som utmanar att fotografera mera. Weronica utmanar att Se vardagen. Jag hänger på. I den takt jag lyckas hålla.

Efter det enorma julpysselsuget som stillades av diverse pyssel var det skönt att återgå till det vanliga. Ett handarbete i form av virkning. Fast med skillnaden att det nu, till viss del, sker ergonomiskt. Från gulligaste maken fick jag den gulligaste julklappen. Han läste en kommentar här på bloggen och sprang på eget initiativ runt halva stan i jakten på en ergonomisk virknål. Och när sådana inte gick att finna i de fem olika butikerna han besökte (konstigt, alla vet vad det är, men ingen säljer), så letade han rätt på det på nätet. Det är kärlek det.

Nytt år. Nya färger. Nu känner jag mig mätt på det julröda. Istället känner jag för vitt, grönt, rent, och fräscht. I alla fall en liten stund, innan önskan om våren tar vid.

Jag har ännu inte inhandlat vackra tulpaner, men rosbuketten från nyårsfirandet står sig fortfarande. Det kommer nog bli en och annan blombukett den närmsta tiden.

God fortsättning!